Morgonljug

Idag vaknar jag och är glad. Inte för att jag tror att det är julafton. Inte för att jag ska göra nåt särskilt som är särskilt kul. Inte för att jag är det minsta utvilad eller pigg. Jag är glad helt enkelt för att jag är vaken.

Jag är glad för att jag är vaken kl 8:00 på morgonen. Så tidigt har jag inte varit uppe på... jag vet inte ens hur länge. Jag kom upp hyfsat tidigt (typ 9-10) nästan varje dag ett tag, men senaste veckorna har jag fått ett litet återfall till min gamla och fruktansvärt jobbiga dygnsrytm, där jag somnar vid 3:30 och kommer upp nån gång efter lunchtid. När jag kommer upp så sent tappar jag direkt hoppet, lusten och energin att göra nånting, vilket innebär att jag får extremt lite gjort hela dagen och sedan känner mig dålig, misslyckad och patetisk som inte kan ta tag i mitt liv.

Ofta vaknar jag till hyfsat tidigt (fortfarande typ 9-10), intalar mig själv att jag är ganska pigg och vaken nog för att klara av att bara vila lite på kudden. Jag klarar nog till och med av att blunda en liten stund, intalar jag mig själv, bara för att piggna till lite mer... få ut det sista av sömnen... bara... vila lite...  Sen är det kört och jag vaknar inte igen förrän efter lunchtid. 

Jag får hjälp att komma upp på morgonen. Min mamma och min M. (typ pojkvän, fast inte riktigt, än) sms:ar och ringer för att se att jag kommer upp. Oftast sms:ar de. Jag är så förbannat grinig på morgonen att ingen vill prata med mig då om de slipper, M. har erkänt att han är lite rädd för mig så dags. Jag föredrar också sms, för jag blir bara irriterad av min oförmåga att uttala normala meningar när jag är nyvaken. Att behöva förklara något eller svara på en fråga som inte är utformad för ett svar som "mmm..." gör mig skogstokig på morgonen. Det är helt enkelt bra för alla parter med ett vänligt litet sms.

Problemet är att jag ljuger på morgonen. Jag skickar ett sms tillbaka där jag skriver "Japp, jag är uppe!" och slocknar sedan med en gång, mobilen ofta kvar i handen eller förlorad nånstans mellan täcke o lakan. Jag gör inte detta med flit. Jag vill komma upp och jag är väldigt tacksam för den hjälp jag får. Jag skulle gå upp om jag bara hade förmågan, men oavsett hur öppna mina ögon är, så är min hjärna inte funktionell för fem öre när jag är nyvaken.

Min hjärna ljuger för mig, lika mycket som för de vänliga människor som vill mig välast! Min hjärna säger till mig att jag är vaken, att jag ska gå upp, att jag bara ska vila lite... så fort den undanröjt alla möjligheter att jag ska kunna gå upp slår den ut mig igen. Inte konstigt att man blir förbannad på sig själv, när ens egen hjärna arbetar emot en.

Men inte idag! Idag vaknade jag och kom jag upp! Idag ska jag plugga som en liten gris hemma hos mamma, plugga för första gången på.. tja, tre veckor kanske. Vadå, jag har ju bara en komplettering sedan i våras, en tenta jag inte börjat plugga till och en rapport att skriva en ny version på, allt innan terminens slut. Oh well. Today is the day.

Idag ska jag få dagsljus! Idag ska jag få krama mamma! Idag ska jag plugga och få nånting gjort och det kommer att kännas fantastiskt bra!

(Hej du glade,... jag vet. Jag är inte så jävla käck i vanliga fall. Jag provar bara lite självbekräftelse, för att hålla igång och se till att jag inte går och lägger mig igen.)

Nu är det dags för frukost. Jag ska unna mig mitt sista ägg bara för att jag är så duktig som kom upp, kanske en korvskiva också! Missförstå mig rätt, jag går inte på någon slags bantningskur. Det är bara det att jag inte har några pengar kvar alls, så jag hushåller lite fram till litenlitenlöning på fredag. Då ska jag köpa ägg.